När livet verkligen går snett!

Låt mig introducera er i Guds utmärkta akutlösning när livet verkligen går snett. För några månader sedan läste jag om Elia. För er som inte vet det, så är Elia en av de stora kända namnen gamla testamentet och det var han som skulle visa en massa profeter om att hans Gud var levande och deras Gud var död. Detta gjorde de genom att bygga två altare och se vilken som blev besvarad. Elias altare var det som blev besvarad genom att Gud skickade en eld ned från himlen som brände upp det. Så nu vet ni vem jag pratar om. 🙂

Elia var något av en känslomänniska. Gud verkar genom hela bibeln ha en tendens av att kalla just sådana människor till stora uppgifter. I berättelserna om Elia, kanske de mindre kända så beskrivs det att han kände sig nedstämd och deprimerad. Det står inte exakt vad som hade hänt och kanske är det inte ens relevant. Det står bara att han, citerat; ”gick vi­da­re en dags­led ut i öknen, och ef­ter vand­ring­en sat­te han sig un­der en ginst­bus­ke och öns­ka­de sig döden.”

Det var ett verkligen djupt mörker som Elia hade hamnat i. Han visste inte ens om han längre orkade leva. Vi är många som vet hur det känns. Kanske inte just de där sucicidtankarna, men att känna; ”Fatta, mitt liv går åt skogen, allt känns piss och jag förstår inte hur jag ska orka längre. Varför? Och vad ska jag göra?” Om du vet hur det känns att ha det så eller kanske går du igenom något precis just nu, så vill jag berätta om Guds utmärkta akutlösning. För det som händer när Elia hamnar i detta mörker, är väldigt intressant.

Då kom en äng­el och rörde vid ho­nom och sa­de: ”Stig upp och ät!” När Elia såg upp fick han se en glödka­ka och ett krus med vat­ten vid hu­vudgärden; han åt och drack och la­de sig att so­va igen. Her­rens äng­el kom en and­ra gång och rörde vid ho­nom. ”Stig upp och ät”, sa­de han, ”an­nars or­kar du in­te he­la vägen.” Elia steg upp och åt och drack, och målti­den gav ho­nom kraft att gå i fyr­tio da­gar och fyr­tio nätter, ända till Guds berg Ho­reb.

Guds första rekommendation är att ta i det mest basala; Äta och sova. Grundbultarna i livet. Och det som får oss att fungera som människor. Är det inte svårare än så? Nej. Faktiskt inte. Om du bär på sår eller bördor finns det flera saker som kan hjälpa dig att långsiktigt komma ur det, men det viktigaste att börja med är sömnen och maten. Varje person som berättar hur de mår dåligt och inte orkar leva längre eller hur en kille gjort slut eller behandlat en illa, säger jag alltid; ”Ta bort alla krav för en stund och fokusera på det du orkar. Din kropp behöver mat och sömn för att överhuvudtaget fungera!” För det är så. När livet är svårt så är det ofta det enda vi orkar med. En av de första sakerna man ska göra vid en olycka och människor befinner sig i chock, är att lägga en filt över personen och ge den något varmt att dricka. Och alla vet vad brist på mat och sömn gör med oss människor. Vi kan inte tänka klart och bra, vi ser inte lösningsfokuserat på saker, vi får inte energi till någonting och vi blir griniga, sura och deprimerade.

I perioder av sorg, bearbetning, kris eller annat, så glömmer vi bort de basala sakerna. Men för att du ska vara redo för att gå vidare, så behöver du först rusta upp dig själv. För vet du vad, det ÄR faktiskt okej att ta paus från livet för att bara låta det basala styra dina behov. Det ÄR okej att inte gå vidare direkt. Det är okej med ett break. Din kropp behöver bli lyssnad på och du behöver vid sådana här perioder prioritera väl. Låt Guds lösning för Elia bli din lösning i det du går igenom. Och en dag kommer du att orka ställa dig upp, gå vidare och in i något som Gud har kallat för ditt liv. Våga tro på hans vägledning och hans perfekta lösning på dina bekymmer. Han är skaparen och vet vad du behöver. Och bibeln är på riktigt den mest perfekta boken att ha vid alla hjärtekrossade stunder.

Det bor godhet i mänskligheten!

Ni ska veta att jag blir otroligt glad av all fin respons som jag får utifrån mitt senaste inlägg. Både ni som skickar privata mail och ni som kommenterar inlägget. Sitter och snyftar när jag läser allt. Det bor så mycket godhet i mänskligheten! Wow!

Ibland är det så att vi behöver lite pushning till att hjälpa varandra. Innerst inne vill vi alla finnas för människor, men vi vågar inte riktigt ta steget. Igår åkte tåg och när jag steg på min vagn så satt det en ung kvinna och grät högljutt. Min spontana reaktion var att jag måste genast gå fram och fråga hur allting är, så jag gjorde det. Hon kramade om min arm och berättade genom snyftningar vad det rörde sig om. Jag satte mig bredvid och frågade om jag kunde göra något för henne och då bad hon om vatten. Plötsligt ställde sig en annan kvinna upp i vagnen och sa att tjejen kunde ta hennes vattenflaska. Och en tredje kvinna gav näsdukar. Och en man som satt framför hjälpte att ringa till en myndighet. Och så fick hon bli omsluten av värme och kärlek på tåget. Idag fick jag en ros på olika sociala media för detta, men jag skulle vilja ge en ros till alla andra som också gjorde något väldigt viktigt där och då. De trotsade sin rädsla och tog steget. Det naturliga steget.

När vi ibland klagar på vår svenskhet och att vi inte bryr oss om varandra, så skulle jag vilja säga; Vi BRYR oss! Det bor så mycket kärlek i så många människors hjärtan. Jag ser det hela tiden. Vi är skapta till godhet och det naturliga i oss är att reagera när något är fel. Jag tror också på att vi bär på en ondska i vår kropp och vi behöver inte gå längre än till oss själva för att konstatera det. Men grunden är god. Gud skapade oss till hans avbild och han är god. Därför är det goda det som är naturligt och det onda det som är onaturligt. Anledningen till att många går förbi någon som gråter, är inte på grund av ondska, det är på grund av rädsla. Och så fort någon tar första steget, så brukar andra också våga ta steget.

IMG-20170522-WA0009

I morse vaknade jag med väldigt mycket glädje i mig. Förutom den fina tågerfarenheten, så har jag haft en helt underbar helg. Jag fick vara med och fira kärleken mellan min syster och hennes man och de var båda väldigt vackra. Det är så härligt när människor hittar en vän och kärlek för livet, så mycket fantastiskt och en sån välsignelse det är. Wow, jag är så glad för deras skull. Jag fick också göra premiär som toastmadame, vilket var väldigt spännande. Och att träffa släkten var som vanligt väldigt kul. På söndagen hängde jag mest med en kompis som jag inte sett på länge. Hon är med och leder en församling och jag fick besöka dem. Jag kom rätt så trött och sliten in på gudstjänsten, men kom ut därifrån med glädje, pepp och massor av nya vänskaper. ”Jag tar ett steg nu och ser inte tillbaka mer” sjöng vi och jag kände bara; YES, today is the day! Hehe. Ja, jag känner mig väldigt lyckligt lottad och ser med spänning mot allt som händer just nu.

Idag säger jag som det är.

903841c62cb33d8112deebe0e90e5044

Jag har ju lovat er det här inlägget och jag har tvekat fram och tillbaka om jag verkligen ska skriva det. Men eftersom jag vet att det är många av er som går igenom olika slags svårigheter just nu, så vill jag berätta hur det har varit för mig. Jag skriver det för alla er som kämpar och känner er ensamma i det ni går igenom. Det är lätt att tro att man är den enda som mår dåligt när alla postar lyckliga instafoton och facebookinlägg på allt bra. Det här är ett försök att vara en liten motpol till sådant. Däremot insåg jag kanske inte hur svårt det skulle vara att verkligen formulera mig. Att sätta ord på allt som hänt. Jag lär gråta några skvättar innan det här inlägget är färdigt.. Men vi kör ändå!

Under några månader för en period sedan, mådde jag kanske så dåligt som jag aldrig gjort förut. Eller såhär; Jag har faktiskt aldrig mått sämre! Visst har jag haft motgångar förut, men mitt psykiska mående har aldrig prövats så mycket tidigare. Allting började med att jag plötsligt blev hemlös genom en stor vattenskada som skulle ta månader att reparera och som inte var mitt fel. Flera saker förstördes, jag fick bo tillfälligt hos ett fantastiskt par och bland upprivna golv packade jag mina saker i lådor och lät dem få staplas på hög samtidigt som jag desperat letade efter en ny bostad. Precis samtidigt (alltså exakt de dagar som det här hände) så började jag på ett nytt jobb i ett område jag aldrig någonsin arbetat med förut. Det var väldigt ansträngande att ha det samtidigt. Och så gick min bil sönder. En olycka kommer sällan ensam, sägs det ju. Jag började oroa mig väldigt mycket. Jag tänkte hela tiden; ”Nu kommer nästa katastrof snart”. Och det visade sig att det skulle det minsann göra. Jag hade bara fått nycklarna till min nya lägenhet och kände att jag äntligen skulle börja andas ut och koppla av, när min relation plötsligt sattes i gungning. Alltså i riktig gungning. Jag hade börjat se en framtid tillsammans med den här personen, men istället för att andas ut och bygga ett liv ihop, så började jag med all kraft jobba för att vi skulle ens hålla ihop. Jag skuldbelagde mig själv och var min hårdaste domare. Jag var mentalt helt utmattad, men gjorde allt jag kunde för att förändra situationen och hindra att vi skulle gå isär.

Av respekt till min före detta pojkvän, så vill jag inte gå in på mer kring detta. Men när han tillslut lämnade mig, så trodde jag att jag skulle gå sönder. Att jag aldrig mer skulle kunna skratta igen. Det kändes verkligen så. Varje dag jag gick till jobbet, så var jag blek. Jag slutade äta och orkade inte umgås med människor. Jag gick ner flera kilo och fick äta sömnmedicin för att överhuvudtaget få en återhämtning på natten (jag har aldrig i mitt liv ätit någon medicin tidigare). I telefon låg jag och storgrät, jag kunde ligga på golvet och bara ha ångest och jag fattade inte hur jag skulle ta mig över det här. Det gjorde bara så ont att se alla mina framtidsplaner gå i kras.

Jag kunde knappt tänka mig att jag en gång varit den där drivna tjejen som alltid arbetat hårt, alltid haft ett positivt tänkande och alltid haft hundra saker i luften. Jag kunde inte se det framför mig. Jag kunde tänka; ”Hur orkade jag plugga, engagera mig i styrelser, vara volontär, ordna tjejkvällar, instruera och jobba samtidigt, hur stark var jag egentligen? Och varför hamnade jag i det här? Vad har jag gjort för fel?” Det var som om det var två helt olika liv. Den där glada sprudlande personen som tog sig igenom allting och så den här. Den som låg på golvet och grät floder. Kunde man verkligen vara både och? Jag kände helt enkelt inte igen mig. Men det var ju faktiskt jag som mådde som jag gjorde.

Under den här tiden lärde jag mig vad vänskap är. Och hur mycket det är värt. Jag fick se hur ”Bär varandras bördor” blev en konkret uppenbarelse för mig. Många hörde av sig, ringde, bad för mig och kom och hälsade på. Ibland kunde någon säga ”Maria, har du ätit idag, kom så går vi och äter”. Eller att bara någon ringde och sa ”Du ska veta att jag tror på dig, att du är bäst, att du förtjänar något bra, du är starkare än du tror”. Alla SMS som jag fått, alla kollegor som jag gråtit för, alla fina samtal jag haft. Vänskaper som byggts upp. Min mamma som fått höra mig gråta i telefon dag efter dag. Älskade mamma som aldrig dömt mig. Allting hjälpte mig. Jag bad inte om hjälp, men jag sa som det var. Jag släppte all min fasad och berättade rakt och upp och ned hur jag mådde. Och då fick jag se den största vågen av kärlek som föll över mig. Jag gråter av tacksamhet. Tänk vad Gud välsignat mig med.

Idag mår jag bättre. Att jag skriver det här är ett bevis på det. Jag har tagit hjälp från olika håll och jag har tagit steg framåt. Jag kan se klarare nu på allting som hänt och förstå vad som brast. Jag har lämnat relationen helt bakom mig. Jag har pratat så mycket om det här att det längre inte finns så mycket att säga. Nu har det gått en period och jag känner mig starkare och lyckligare. Jag skulle aldrig skriva det här om jag faktiskt visste att jag mår bra idag. Det är klart att det lämnats väldigt mycket sår efter den här relationen, men jag vet att även om den här perioden har varit det jobbigaste, så kan det också bli min styrka. Jag väljer att tro att motgångar inte gör oss svaga, utan rustar oss och ger oss kreativa verktyg för att hantera dem.

Den här tiden har kommit att förändra mig för alltid och jag kommer aldrig att kunna gå tillbaka till det jag var förut. Men jag börjar omvärdera saker och jag börjar ta tag i sådant som jag skjutit undan alldeles för länge. Församlingen är min oas av frihet och där andas jag in en underbar himmelsk atmosfär och får luta mig mot både Guds och andras axlar. Nyligen har jag också lärt känna ett fantastiskt äldre par som öppnar dörren för mig i tid och otid och gärna avslutar kvällarna med bön och sång. Sådant betyder mycket när man behöver det.

Livet går ju vidare oavsett vad som händer. Ett krossat hjärta kan bli helt igen. En utmattning kan bli till energi. En tung period kan ge redskap för förändring i sitt liv. Jag väljer att se det positivt. Det går inte att göra det varje dag, men det går att ha den livshållningen. Jag brukar inte skriva så här öppet för att jag är en person med hög integritet. Men sedan har jag läst så många bloggar, scrollat på insta och sett fantastiska underbara kvinnor som delar med sig av verkligheten. Inte den bakom filter och vackra texter, utan verkligheten som den är. Med glädje, sorg, problem, lycka, kroppsfixering, brustenhet, kärlek… Då känner jag att jag vill vara en del av detta. Det är något befriande med att sluta lyfta upp ribban på högsta nivå och visa upp vad man kan. Istället vara nära jorden och dela både det svåra och härliga. Jag har valt att ha integritet och lärt mig vad det betyder. Att leva ett liv i sanning. Att vara öppen och ärlig, inte dölja saker och vara i enhet med vad jag säger att jag vill.

Vi alla går igenom svåra och tunga perioder. Det bästa vi kan göra är att faktiskt gå igenom dem. Om du går igenom något svårt just nu, du är inte ensam. Och det kommer inte alltid kännas som det gör nu. Våga bry om dig själv och våga älska dig själv. Bli inte hård mot dig, utan fyll dig med kärlek och omtanke. Öppna dig inför andra, våga säg som det är och ta emot andras hjälpande händer. För när du vågar göra det, så kommer du sist och slutligen kunna vara också en hjälpande hand för andra. Här kommer några andra tips från mig till dig som mår dåligt just nu…

  • Försök inte att stå ut, överleva och räkna med att tiden läker sår. Du är en värdefull och dyrbar skatt. Du förtjänar att må bra. Börja jobba för dig själv.
  • Tillåt dig att vara ledsen och svag. Gråt när du känner för det.
  • Göm dig inte bakom arbetet. Det är lätt att göra det eftersom det ger snabb bekräftelse och lätt att fly till. Men det håller inte i längden.
  • Be om fysisk närhet. Säg till människor omkring dig att du behöver mycket av det. Om du inte är van vid det, så kan det kännas jobbigt i början. Men att ha någon som håller om en, kramar en, smeker en, har läkande kraft.
  • Hitta en församling där det finns ett öppet klimat och människor som vågar visa svaghet inför varandra. Våga ta till dig människorna där och bygg relationer.
  • Bli inte din bästa vän, bli Jesus bästa vän. Om du låter Jesus få vara din bästa vän, så kommer han hjälpa dig att se dig på ett annorlunda sätt. Inte med så mycket dömande ord, utan med medkänsla.
  • Om du har sår från något som hänt tidigare i ditt liv, så föreställ dig att gå tillbaka till den tiden, se dig i det som hände ur ett utifrånperspektiv och tala till dig med värmande ord, till exempel; Du visste inte då det du vet nu, du blev orättvist behandlad, du gjorde inget fel. Försonas med det som hänt, utan att för den skull rättfärdiggöra det som hände. Gör så även om det är du själv som varit den som sårat.
  • Ta tid till bön. Det behöver inte vara att knäppa ihop händerna, utan förenas med Gud på andra sätt, till exempel på bussen, i bilen, på promenaden hem, i hissen osv. Att vara med Gud är läkande i sig.
  • Använd sociala media på ett medvetet sätt. Stalka inte personer, ta bort vänskapen på Facebook med ditt ex/ovän och skriv aldrig inlägg för att den som sårat dig ska se det (dvs. att skriva inlägg som har underliggande toner som är riktat mot en person, antingen för att vinna tillbaka hen eller såra hen).
  • Är du i ett destruktivt äktenskap, ta kontakt med familje-/parterapeut. Det är värt att försöka laga ihop allting. Om din partner inte kommer med, så gå dit själv. Påbörja processen, så kanske hen kommer att följa med dig dit en dag.
  • Om Celebrate Recovery finns i din stad och du kan tänka dig att dela saker grupp, så gå med i en sådan. Annars; Ta kontakt med en präst/pastor eller någon härlig person som är djupt förankrad i sin tro. Prata ut och släpp på fasaden. Låt din andlighet få växa och bli starkare genom det.
  • Bibeln är en fantastisk bok som ger hjälpmedel för att hantera hela livet. Testa läs den. Öppna den åtminstone. Och predikaren är bra att börja med när man känner sig deprimerad.
  • Var dig själv, men våga göra förändringar. Den du var innan du mötte svårigheterna kommer vara en del av din historia. När du går igenom svåra saker så tillåt dig själv att förändras. Att hitta nya beteenden, börja gilla något nytt, lära dig något, hitta nya sammanhang, våga se nya egenskaper som dina. På så sätt kommer  du att utvecklas av perioden och kan ta något positivt av  den.
  • Att vara i sorg är som att åka berg- och dalbana. Ibland känns det jättejobbigt och ibland går det bra. Låt det få vara så. Tro inte att det är konstigt. Njut när det går bra och gråt när det känns jobbigt.
  • Planera in roliga saker. Sätt upp mål och sträva mot dem. Gärna väldigt konkreta. Jag har gjort en lång lista på hur jag vill att min sommar ska se ut. ”Single for the summer” heter den. Det gör att jag kan tänka framåt de dagar som det känns jobbigt.
  • Älska dig själv. Var stolt över vem du är. Gud har massor för dig. Se inte ner på vissa sidor av dig. Jag har ofta tänkt ”om jag bara vore mindre känslosam osv”. Alla dessa ”om bara” är värdelösa egentligen. Du är den du är! Du kan göra saker med det du har. Våga utvecklas och ändra på saker, men våga också sluta upp med negativt dömande.

Du vackra människa, du är dyrbar!

Dela gärna med dig din historia! Låt det få bli ett öppet klimat här. Vi kan hjälpa varandra. Och vi kan bära varandras bördor. Fråga om det är något du undrar. Eller skicka ett meddelande om du vill ta det privat. Du är omsluten i böner, du är älskad av en god Gud. Du förtjänar att må bra.

Kram /Maria ❤

Ett stycke glädje.

För ett tag sedan trodde jag aldrig att jag skulle vakna upp glad igen. Men sen gör man plötsligt det! Vaknar upp en morgon, ler åt att solen försöker tränga sig igenom rullgardinen, ordnar en stor bamsefrukost till en själv, njuter och sedan studsar med glädje till jobbet. Möts av fantastiska kollegor och avslutar dagen med grillning och vänner. Jag är så glad. Jag kan inte dölja det. Jag är tacksam för en helt otrolig helg, för alla vänner, för spontana utflykter och för svidande fotbollsträning. Jag är tacksam för att jag är jag. För att jag är stark och bra. För att jag vet vilken riktning jag är på väg mot nu.

Jag vill bara säga det till alla er som går igenom saker. Även om det känns som att ni vaknar och knappt kommer upp ur sängen. Det kommer inte alltid att kännas så! Du kan komma en dag att vakna och plötsligt älska dig själv. Du behöver inte ändra något på dig, inte vänta på att någon annan ska älska dig och aldrig låta det negativa ta över. Lita på det! Gud gör allting nytt. I ditt liv också.

Förresten, såg ni eurovision i lördags? Förlåt, men jag kan verkligen inte sluta prata om låten som vann, haha. Jag bokstavligen grät till den. Texten är på portugisiska men handlar om hur kärleken tar bort stoltheten i oss.  Det är en story om förlorad kärlek och hur sångaren Salvador ber den han älskar att stanna kvar hos honom, trots att hon redan är på väg bort. Sätt i sammanhanget att Salvador pluggat psykologi i fem år, drog sedan plötsligt till en ö och började spela musik istället. Och att han idag lider av en svår hjärtsjukdom.. – Åh, jag kan inte hjälpa att det bor en så stor romantiker i mig. Jag tror absolut på true love och meant to be, jag kastar också bort min stolthet när jag verkligen fallit för någon och jag kan bli helt förtrollad av kärlek.. haha.

Nu ska vi planera lite inför sommar och sedan somnar jag. Ha det gott alla underbara människor! ❤

Hur annorlunda får man va?

1fed8a2ce8db5a5e5468a75326d10026

D E N frågan ställde en fantastisk kvinna vid fikabordet på jobbet idag. Vi pratade om kvinnor som behandlades på mentalsjukhus för att de exempelvis vantrivdes i äktenskapet eller inte längtade till sina barn. Bara för sisådär sextio år sedan. Man såg det helt enkelt som omöjligt att kvinnor inte trivdes i rollen som maka och mor. Eller diagnosen hysterika som många kvinnor med psykiska störningar fick. Att vara hysteriskt var ett kvinnligt fenomen och man tänkte sig att livmodern vandrade runt i kroppen och orsakade utbrott och vanföreställningar. Hysterisk betyder just livmoder.

Så åter till frågan; Hur annorlunda får man va? Och hur normal måste man vara för att hamna inom det perfekta spannet? Fortfarande axlar vi på ofta väldigt många roller som vi bara förväntas tycka om. Vi ser ner på sidor som är känslosamma och upphöjer ideal som logiskt tänkande. Kanske är det till och med ännu snävare spektra inom kyrkan. Hur upplever ni det? Får ni vara som ni vill och orkar ni stå emot tryck om att ni måste bete er på ett visst sätt? Och ni som är lite mer konstnärliga och känslosamma, får ni plats eller behöver ni hela tiden tona ner på eran free spirit?

Jag kommer hur som helst genast beställa boken ”den sårade divan” på storytel och sträcklyssna. Och ikväll ska jag hänga med en massa härliga tjejer som älskar att kicka fotboll, som gärna hänger framför godisskålen och som jag gillat första gången som jag träffat dem. Vad slår en riktigt hejdundrande tjejkväll? Typ ingenting. Hoppas ni alla får en superhärlig fredag. Och just to be clear; Var vem ni vill vara!!!! Skit i rollerna!! You go girl! ❤

Satsa på kärlek livet ut!

”Men fakta visar att vill vi leva länge, må bra, känna oss trygga och älskade, ha ett bra sexliv, slippa otrohet och uppslitande skilsmässor är det bäst att gifta sig. Det gör också allt fler.”
– Alf B Svensson

En av de stora rubrikerna i tidningen Dagen är Alf B Svenssons senaste krönika: Satsa på kärlek livet ut! Det handlar om att alla mår bäst av att gifta sig eller att stanna i äktenskapet om man har ett. Framförallt lyfts kvinnoperspektivet fram. Att kärnfamiljen inte alls är den kvinnofälla som en del försöker få det att framstå, utan snarare ett skydd mot våld, ekonomitrassel och psykisk ohälsa.

Det är inte så att jag egentligen har problem med konceptet kärnfamilj och grundläggande tror jag att jag och Alf delar samma syn på äktenskapet. Det jag däremot har problem med är romantiserandet av den.

Att ingå ett äktenskap är inte att bli resistent för psykisk ohälsa, som depression och utmattning. Möjligtvis för män, men statistiskt sett inte för kvinnor. Många kvinnor med exempelvis barn beskriver en väldigt hög stress i kombinationen av förvärvsarbete och hushåll. Till skillnad från männen, så går stressnivån inte ner i slutet av arbetsdagen, utan den hålls hög hela tiden. I undersökningar visar det att kvinnor fortfarande tar större ansvar över hushåll och barn än män, även om de förvärvsarbetar lika mycket eller anser att de har en jämställd värdegrund i relationen. Intressant är också att kvinnor och män ofta har en liknande sjukfrånvaro före första barnets födelse. Men två år efter, så är kvinnor sjukskrivna i dubbelt så hög utsträckning som män.

Alf menar också att kvinnor tjänar på att vara i ett äktenskap eftersom risken för hot och våld minskar då. Detta är väldigt märklig ståndpunkt. Den största risken för kvinnor att bli utsatt för psykisk och fysisk våld är att ha nära relation med en man och den farligaste platsen att finnas på för en kvinna, är i ett hem. I statistiken visar det tydligt att kvinnor oftast haft en långvarig partnerrelation med gärningsmannen, gift eller sambo. Och sättet att få våldet att upphöra är att lämna honom. För dessa kvinnor ÄR gräset faktiskt grönare på andra sidan.

Vi skulle kanske kunna säga så här: Vill du bli resistent mot våld, psykisk ohälsa eller ekonomiproblem; Bli inte kvinna!

Men visst är det sant. Kvinnor som lämnar en relation med en man, ökar risken för våld av den mannen. Att vara ensamstående mamma är en riskfaktor för psykisk ohälsa, en ansträngd ekonomisk situation och sjukskrivning. Och skilsmässor gör oss inte lyckliga. Men frågan är vad lösningen är? Att tvinga kvinnor in i kärnfamiljen? Då kan vi lika gärna slänga hela den kvinnohistoriska kampen i soporna och fördela könsrollerna igen: Kvinnan vid spisen och mannen på jobbet. Men så vill vi väl inte ha det, eller hur?

Jag tror att vi istället för att idealisera äktenskapet och kvinnors beroende av den, behöver vi ta tag i grundproblemen av det som gör människor utanför och innanför äktenskap olyckliga. Vi ska inte tvinga mammor att stanna kvar i äktenskap för att få en stabil inkomst, vi ska ge dem en bättre möjlighet att klara av sin situation oavsett om de finns i eller utanför äktenskapet. Kvinnor ska inte behöva gifta sig för att bli ekonomisk tryggade, de ska ha ett samhälle som ger dem lika löner som män. Kvinnor i relationer med våld ska inte stanna i den, de ska ta sig ifrån den. Och de som har en hög stress i hemmet, måste se över en bättre rollfördelning för hushållssysslor. Antalet sjukskrivningar och utskrivning av psykofarmaka måste lösas av bättre arbetsmiljö, mer resurser till kvinnodominerande yrken, fler valmöjligheter och mindre krav. Dom tjejer som växer upp idag behöver få bättre självkänsla och mindre krav. Ingen ska behöva tvingas in i ett äktenskap för att må bra, det ska få vara en valfrihet att vara i ett och utanför ett.

Jag är också så otroligt trött på kyrkans fixering vid att gifta sig. Det finns ingen biblisk grund i att det är bättre att vara i ett äktenskap än som singel. Snarare öppnar singelskap till en mängd möjligheter att leva ett liv med fokus på Gud i jämförelse med att vara en trött fru eller man som fokuserar på om värmepumpen ska bytas eller inte.

Kärnfamiljen innebär inte automatiskt att du blir lycklig. En livslång kärlek är i första hand något vi får från Gud, sedan mellan oss människor; ”Vi älskar för att han först älskat oss”. Mitt råd för livslång kärlek; Gift dig inte för att bli lycklig. Bli lycklig, hitta sedan din andra hälft eller lev med dina vänner. Och lever du i ett äktenskap; Sök först Guds rike och hans rättfärdighet. Bara där blir du hel. Din partner är en gåva från Gud, inte Gud själv. Det betyder att hen inte kan ge all den lycka och trygghet som Gud kan. Men om Gud får vara Gud och din partner får vara din partner, så kommer de på rätt plats och ni kan bli två hela individer och ändå vara ett.

När ord inte räcker till.

öööööööööööö

Hej finisar! Hur är det? Jag har börjat på ett inlägg tusen gånger nu om allting som jag lovat att skriva om, men det slutar hela tiden med att jag raderar allting och börjar om. Jag får ingenting att låta vettigt och mina ord kommer liksom inte ut från hjärnan. Även mitt övriga skrivandet står helt still och jag befinner mig i någon slags icke-kreativ fas just nu. Så nu ger jag upp och ger allting ett nytt försök nästa vecka. Just nu räcker orden inte till.

I helgen har jag fått omslutas av den mest fantastiska tillbedjan som finns, när vi tillsammans fått prisa och ära Gud på Vineyard. Vilken oas av frihet det varit! Jag har gråtit, skrattat och blivit så helad.. Vi har ätit frukost ihop och vi har suttit och pratat på Max tills sista bussen gått. Och vi har bett för varandra. Så UNDERBART! Wow! Ikväll har jag hängt med det finaste paret jag träffat. Det bara lyser kärlek om dem. Varje gång jag varit hos dem, så har vi avslutat med att be och sjunga tillsammans. Förstår ni vilken välsignelse att ha dem i mitt liv? Så vill jag också ha det när jag blir gammal.

Som en del vet, så är en av mina största drömmar att få ge ut en bok någon dag. I fredags hörde ett förlag av sig och ville träffa mig. Tyvärr var jag tvungen att säga nej på grund av hur jag mår just nu.. Men det känns ändå spännande att tänka på det som kan komma i framtiden!

Ta hand om varandra, vi vet aldrig när vi förlorar någon vi älskar! Kram. ❤ ❤